Det är dags

Publicerat: augusti 21, 2016 i Triathlon

Ja, det är det verkligen. Dags.

Efter ett år utan vettig träning är det dags att ta tag i det. För nån vecka sedan anmälde jag mig till nästa års upplaga av Laponia Triathlon. Idag till Ironman Kalmar. Efter en helg i detta triathlonmecka kan man inte annat. Jag rustar för en tävling i storm och hoppas på en tävling likt den i går, kav lugnt, lagom varmt, lagom allt.

Gärna utan sabotage på cykelbanan dock. Har såklart inga bevis utöver den nubb som pillades ur ett punkterat däck och togs med som souvenir. Och det faktum att klubbkompisar och andra råkat ut för samma sak, nubb i däck och viktiga minuter tappade på frustrerat mekande är ju inte heller bevis. Bara riktigt starka indicier på att nån medvetet velat sabba. Det ligger liksom inte en massa nubb och dräller på vägen annars.

Så nästa år ska det persas. Hur gör jag det? Jo, fokuserar på cyklingen. Allt som gör mig till en bättre cyklist. Styrka, core, rörlighet – och en jäkla massa cykling!

 

Älskade ö

Publicerat: april 25, 2016 i Cykling, Triathlon

IMG_1526

Det har hänt mycket sen sist. Har sagt upp mig (eller fått sparken beroende på hur formell man vill vara), har skaffat hund, har pluggat och helt bytt yrke och inriktning i livet – och genom detta har träningen hamnat för fäfot. Jag har inte tränat vettigt och sammanhängande sedan jag senast klev över mållinjen i Ironman Kalmar. Visst har det blivit ett och annat pass, men inget med nån linje eller plan. Men det gör inte så mycket. Jag har avanmält mig från de tävlingar jag var anmäld till för året, och tränar ändå på hyfsat, med start nu. Så det blir bra på sikt. Ett sabbatsår kan också göra nytta.

I och med alla förändringar var det frågetecken kring den resa som nu blivit tradition; cykelresan till Mallorca. Men till sist blev det så i alla fall. En vår utan Mallorca är svår att föreställa sig.

Den här gången bodde vi i bergen, Gallilea närmare bestämt. Denna söta lilla by ligger i den södra delen av bergskedjan Tramuntana och självklart på en fin liten topp, vilket gjorde finaldelen av alla pass till en extra pulshöjare.

Det blev inga 50 mil den här gången, som är möjligt att samla ihop om man cyklar på platten. Fem dagars cykling fördelades på följande distanser: 57, 61, 102, 91 och 32 kilometer. Ja, sista dagen blev en kortis, mest för att jag var trött och matt och konstaterade att detta var resultatet av vinterns icke gjorda träning. Jag är dock glatt överraskad över att jag orkade trampa på såpass, utifrån rådande förutsättningar.

Nu är jag taggad för att träna vidare. Igår blev det löpning. Senare idag styrketräning.

 

Lite nya saker

Publicerat: oktober 11, 2015 i Triathlon

Jag har börjat träna igen. Ja, litegrann. Har sprungit lite, kört lite pilates, sprungit lite igen. Och idag blev det ett cykelpass. Efter Ironman Kalmar har det varit lätt stiltje, och det beror på att vi skaffat vår underbara hund Dex, en jaktlabrador som just idag är drygt fem månader gammal. Men det beror också på att jag blivit student igen.

Jag pluggar just nu för att på sikt bli Medicinsk Massageterapeut. I fredags fick jag första diplomet; Friskvårdsmassör och om sju veckor bör jag bli certifierad Massageterapeut. Sista steget leder till finalen och målet, och detta  ska vara klart i mitten av februari om allt går vägen. Jag hoppas!

Jag har nu sex veckors intensiva studier bakom mig och jag är mycket taggad för fortsättningen. Det är så kul!

Världens bästa klubb

Publicerat: augusti 18, 2015 i Triathlon

frukostDet är andra året för NSE. Vi var många i Kalmar förra året, vi var riktigt många i år. Den här gången hade vi gemensam frukost efter fredagens officiella provsimning, och vi satt länge och väl och snackade och lärde känna varandra. Vi delade erfarenheter och avlastade våra tävlingsnerver genom att få tips och stöd och goda råd. Inte minst kändes det tryggt att veta att man skulle möta så många trevliga klubbkompisar på banan.

Jag kände mig extra glad under loppet just av den anledningen. Tänk att glada tillrop och leenden betyder så mycket. Även om jag inte tvekade särskilt länge, så bidrog den härliga klubbandan till att jag vill göra det här igen. Om vi är så här många, om vi har så här bra stämning – varför skulle man avstå det? Man vet inte när livet tar slut, lika bra att skratta och må bra så mycket man kan så länge man har chansen.

Så gick det i vågorna

Publicerat: augusti 18, 2015 i Triathlon

Redan när jag landade i vattnet och mötte de första vågorna tänkte jag: ”Herregud, hur ska det här gå?!”

Alla visste ju hur det skulle bli. Det hade blåst friskt flera dagar och lokala Kalmarbor hade beklagat sig över den hårda vinden. De tyckte synd om de tävlande. ”De blir ju så sjösjuka”. ”De blir ju så yra på cyklingen.” Och det var ärligt, det var ren omtänksamhet. Ju mer jag lyssnade på det desto mer nervös blev jag. Jag gillar ju inte vågor. Jag ogillar skarpt att simma när det gungar.

Fredagens officiella provsimning gick inte bra. Gamla känslor av andnöd kom tillbaka. Det tog några minuter för att simma mig in i en rytm som fungerade. Och detta gav kraft och mod och självförtroende. Det skull gå, trots allt. Tiden fick kvitta.

Och här låg jag då och kämpade med paniken, på lördag morgon. Vågorna vräker in redan från start, rakt mot oss, öppen sjö från öster. Öland är långt där borta och skyddar inte mot någon vind. Bara att simma på.

Växlar mellan crawl och bröstsim, men bröst funkar inte. Det går ju inte att andas framåt, in i vågorna. Jag börjare så smått få in nåt slags simning när jag närmar mig första rundningsbojen, och lugnar ned mig några grader.

Utan att bli för långrandig: mot nästa boj: rak sidvind. Jag kan bara andas åt höger. Vågorna kommer från höger. Tack vare att jag haft världens bästa coach visste jag att det är väl skit samma vilket håll vågorna kommer ifrån, jag kan andas där i alla fall, och det kunde jag såklart. Man ligger ju på vågorna, inte under dem. Bara ibland…

Rundar andra bojen, rundar tredje bojen. Sen blir det problem. Ser inte nästa boj, långt där borta. Det går inte att se den i vågorna, spanar, letar, jagar. Den finns inte. Jag följer med strömmen, de andra simmar mot Kalmarskylten. Jag vet inte. Borde veta, men börjar må illa av vågorna och vill bara in. Jag hänger på. Efter en lång stunds plaskande och gungande och skvalpande ser jag funktionärer på vattenskotrar som pekar rakt ut mot Öland: ”Ni ska ditåt!” Vadå? Det är ju rakt ut till havs. Stannar till, kollar, spanar. Nä, där ute är den där sabla orangefärgade bojen jag inte såg. Det är ju hela vägen ut igen. Vad ska man göra? Det är bara att styra kosan utåt. Men då får jag blodad tand och känner att jag kan veva på bra. Simmar rakt mot vågorna igen, blir dränkt men simmar på.

Rundar orange. Äntligen inåt mot hamnbassängen. Men då börjar jag må allvarligt illa. Dieselstanken från funktionärsbåtar och det eviga snurret från torktumlaren börjar ta ut sin rätt, måste stanna till när jag börjar hulka. Fortsätter. Inne i hamnbassängen sköljs jag in mot stenväggen, jag tar mig inte därifrån. Stannar till. Mår illa. Tittar upp. En kvinna i publiken kollar ner på mig: ”Går det bra för dig?” frågar hon med trevlig lokal dialekt. Jag ler tacksamt tillbaka: ”Ja, men jag simmar lite snett.”

Kämpar på. Det ska vara lugnt bakom vågbrytaren, det är det inte. Det skvalpar och stänker och jag mår illa. Jag simmar under bron där publiken jublar. Svänger runt, möte havet rakt i ansiktet, får kallsup, sväljer halva östersjön. Måste spy. Det är grunt och jag ställer mig på botten (tack och lov), står och hulkar nån minut eller så. Simmar vidare och vänder äntligen inåt. Första året var sista biten en kanal av dy och träck (ja, det var min känsla av det hela). Nu gick det bättre och dyn var inte alls lika farlig. Snarare var glädjen över att lämna det stormiga havet större än fasan över att återigen simma i kloak. Så det var bara att veva på, och till sist – ja, det tog 1:40…- kunde jag äntligen kliva ur vattnet.

t2

Egentligen är min race report slut där. För sen handlade det ju bara om att cykla och springa, och hur svårt är det? Det kanske går långsamt, men det är ju inte några problem att utföra.

Mitt mål inför året var att komma under 13 timmar. Och det var inte alls nåt orimligt mål, det var snarare ett måste-mål, och dåligt att inte lyckas med. Men då hade jag inte räknat med storm.

Jag cyklade sedan för klent i vinden. Det blev en tid på över 6.30 och det kan man inte jubla över direkt. Men jag hade inga problem. Det enda som hände var att jag körde över en död igelkott direkt på Öland, och jag anade omedelbar dubbelpunka. Tack vare att min kloka fru fick mig att investera i nya däck dagen innan start klarade jag dessa taggar. Så det var bara att trampa vidare, och brottas med vinden. Min energiplan funkade fint: huma gel rakt av. Dessa gels innehåller chiafrön, vilket också ger en matig känsla. Jag kan känna en tomhet och en hunger när jag kör långpass, men här fick jag både energi och magfyllnad i ett. Perfekt. Men jag ska skippa choklad och mockasmaken nästa gång. Dessa kunde jag inte få i mig,

Så gels och sportdryck och salttabletter rakt av på cyklingen.

running2Efter evigheters cyklande (där jag gick på bajamajan två gånger, kunde inte genomföra planen att kissa på cykeln) kom jag in till T2, gick på toa och stack ut på löpningen.

Jag kände direkt att benen var förvånansvärt pigga. Bestämde mig för att ha björnkoll på pulsen, och joggade in i stan. Träffade min fina fru på langningen och fick två gels att ta med. Prima!

Ut på första varvet av tre, och eftersom jag gjort det tidigare visste jag vad som väntade. Visst ska 14 kilometers löpning klaras av tre gånger, men den här löparbanan är rolig och varierad och publiken underhållande och vätskestationerna täta. Så det fick gå an. Första varvet gick inte snabbt, men ändå bra. Andra varvet började jag känna mig yr och snurrig och berättade det för frugan, som sedan försåg mig med ytterligare en salttablett. Med tanke på yrseln (gissar på värme och saltbrist) promenerade jag extra länge vid vätskestationerna och såg till att få i mig mycket sportdryck, för att inte riskera nåt. I övrigt sprang (ja, joggade kanske är bättre uttryck när man snittar 6:15-6:30) jag hela vägen, vilket kändes fantastiskt skönt. Och inte alls svårt. Pulsen höll sig lugn och fin och även om benen skrek och värkte (nej, det blev liksom inga långpass på löpningen i år) så kunde jag köra på.

runningRäknade efter tidigt om det fanns en chans att komma in under 13 timmar och det fanns det såklart. Även en tid under 4:30 på maran såg ut att vara möjlig. Men när jag kände mig yr och vinglig sket jag i det, och försökte bara behålla feeling. Så här i efterhand när man ser tiden är det bara att inse att de där minuterna såklart hade varit enkla, men det får bli en annan gång.

Även om jag inte nådde målet och är grymt besviken på cyklingen, så är jag ändå nöjd. Att ha klarat av den där simningen är min stora seger. Där är jag nöjd och stolt. Jag funderade aldrig på att bryta, även om jag mådde pyton.

Lärdomar:

>> Ha med solskydd i T1. Brände mig hemskt mycket trots SF30 inför loppet.

>> Ha med salttabletter på löpningen om det ska bli en varm dag.

>> Plugga på simbanan bättre – i detalj. Ansträng dig för att se vart du ska innan du börjar random-simma. Oerhört korkat!

Under loppet tänkte jag att jag aldrig någonsin mer ska anmäla mig till ett triathlonlopp. Jag vill aldrig mer uppleva en sån simning. Men, sen bleknade denna kategoriska hållning. Jag vände på tankarna. Om det var rekordmånga som bröt på grund av just simningen är det väl just det som ska bli grejen. Jag får se till att bli bra på att simma i tuffa förhållanden. Jag har havet runt knuten, det är bara att ge sig ut i vågorna. Inget mer myssimma i stilla sjö, nej ut och snurra runt bland vågor och dyningar. Fick faktiskt till ett rejält stormpass tidigare i sommar, ute i havet. Och denna omtumlande upplevelse hjälpte mig faktiskt på loppet, både mentalt och simmässigt. Men det krävs många fler sådana omgångar för att helt hantera lördagens situation.

comparisonSen är frågan: är jag mer aero i år än 2013..? Bilden till vänster är från debuten, på linjehojen. Den andra på nya superdupercykeln. Dags att fundera på sittställningen kanske…

Och vad hände sen? Jag anmälde mig såklart. Mer revanschsugen än på länge!

Resan bara fortsätter.

(Bilderna ovan är tagna av mina suveräna klubbkompisar i NSE: Jeanette Stenquist och Kattis Hilton.)

Lite bakgrund

Publicerat: augusti 17, 2015 i Träning

hejaEfter en bra start och en mindre bra mitt så blev det till slut ändå en revansch i Ironman Kalmar den här säsongen. Jag var stark och redo och vältränad förra året, däckade i migrän och kunde inte köra (ja, Freud och alla andra kan analysera varför man får migrän i det läget, när man knappt har det annars, men så var det).
Varken frugan eller jag kunde träna i maj eller juni eftersom nån envis virusliknande alien greppat taget om våra andningsvägar och vi rosslade och hade ont i halsen och läkarkåren ryckte på axlarna och sa ”nästa” i samma andetag.
Vi surnade till, sökte alternativa vägar, knaprade diverse naturpreparat och hoppades på det bästa.
I det läget var det inte i första hand Kalmar och Ironman som låg i tankarna, utan snarare VM i långdistans i Motala. Ganska snart insåg vi att det skulle bli en DNS för oss båda där, och det var bara att bita i det sura äpplet. Ett riktigt surkart till äpple. Men att ställa upp i VM sjuk och otränad var aldrig ett alternativ. Det blev till att stå med svenska flaggan och heja i stället.
I stället var det bara att hålla tummarna för ett snabbt tillfrisknande och nytt hopp för chans till revansch i Kalmar. Jag kryade på mig hyfsat och kunde komma igång så smått med träningen. Frugan däremot lade ganska snart ned även dessa planer. (Och då har jag inte nämnt andra DNS:er för säsongen. Vem blir glad av det?)
Sagt och gjort: start för lite håglös träning med ena benet på startkajen i Kalmar, det andra hemma på soffan. Jag sa att jag skulle köra, men i sinnet var det lika troligt att det skulle bli nedlägg som start. Oklart läge.
Men när det sen var dags för hell week – ja den där veckan där man ska klämma in så mycket man bara kan för att sedan hoppas på superkompensation och mirakulös toppform – så tände jag till. Jag cyklade tråkiga långpass i Härjedalen och kände att det nog kunde bli nåt ändå till slut. Så då bestämde jag mig för att det verkligen skulle bli av.
Och det blev det.

En första teaser

Publicerat: augusti 17, 2015 i Tävling, Triathlon

Ja, det blev en revansch. Det blev start igen i Ironman Kalmar. Mer om det snart.
Hittade den här på nätet. Vi börjar med den.